Boken Marken Under Oss av Jörgen Boström

Marken Under oss är en historisk roman från Ångermanland – en berättelse om liv, jord, förlust och tillhörighet, berättad genom Jonas Olof Anderssons minnen och de liv och öden som vävs samman med hans.

Om ett liv som började i trakterna kring Ådals-Liden i Ångermanland, på en liten gård där jorden gav precis tillräckligt för att en familj skulle klara sig. Ett liv som sträcker sig över nästan åtta decennier – genom hårt arbete och årstidernas växlingar, genom sorg och kärlek, genom allt det som formar en människa.

När vi möter Jonas är det slutet av december 1913. Han är gammal nu, 78 år, och bor tillsammans med sin hustru Ida i ett enkelt torp i Ådals-Liden. Vintern ligger tung över landskapet, dagarna är korta och nätterna långa. Elden sprakar i spisen, och utanför fönstret vilar snön över marken. Det är stilla i huset, men inom Jonas rör sig tankarna. Minnet söker sig tillbaka – genom livet som blev, och genom det som aldrig blev.

Han minns sin barndom, där kärleken var stor även när medlen var små. Syskonens röster. Moderns händer. Faderns envisa arbete med jorden och djuren. Sången som fyllde köket när kvällen kom. Tryggheten i att höra till en plats. Och han minns livet som följde. Det första egna steget in i vuxenlivet. Åren av slit och strävan. Kärleken som kom att bära honom genom allt. Händelserna som formade honom. Besluten som blev avgörande. Människorna som dröjde kvar. Och de som försvann. Och ibland, när elden falnar och mörkret tätnar, minns han viskningar från en tid då stegen ännu var tystare, livet ännu hårdare och historierna ännu inte skrivna.

Men han minns också förlusterna. De barn som aldrig fick växa upp. De drömmar som föll i jorden innan de hann slå rot. Vänner och syskon som gick vidare åt andra håll, liv som tog andra vägar eller tog slut för tidigt. Sorgen blev en följeslagare, men inte den enda. För i allt detta fanns också vardagens rytm, arbetets värdighet, gemenskapen, sången, jorden under fötterna.

Och kärleken. Den minns han. Den fanns där som en stilla kraft genom allt. I ögonblicken som inte behövde förklaras. I en hand som vilade mot en annan. I en tystnad som bar mer än ord. Den tog plats i vardagen. I arbetet. I en blick över bordet. I sången. Inte alltid stormande, men alltid närvarande. Det var kärleken som höll honom kvar. Som bar honom framåt. Som gav livet sin mening.

Det är en stillsam, närvarande och lågmäld roman om ett liv levt nära jorden och nära andra människor. En berättelse om tiden som går, om att minnas och om att försonas med det som blev. Om allt det som formar oss – och det som dröjer sig kvar, när rösterna har tystnat och händerna slutat arbeta.

Romanen är inspirerad av min egen barndom. Av berättelser jag fått höra. Av släktforskning och av den mark som burit generationer av människor i Ångermanland.

Det är en fri berättelse. Människor och platser i boken kan vara verkliga, påhittade – eller något däremellan.

Kanske spelar det ingen större roll.
Det som bär är känslan. Minnet.

Marken under oss.